En bråkdel av Venezuelas oljereserver är ekonomiskt utvinningsbara

Venezuela framhäver ofta att landet sitter på mer än 300 miljarder fat “bevisade oljereserver”, vilket överträffar Saudiarabien och gör det till världens största reservhållare sett till officiella siffror. Men bakom den imponerande statistiken döljer sig verkligheten att endast en liten del av denna olja är ekonomiskt lönsam att utvinna med dagens förutsättningar. 

Geologi vs. ekonomi

Det mesta av Venezuelas reserver återfinns i Orinoco-bältet, där oljan är extra tung och bitumenliknande. Den fysiska mängden olja i marken är mycket stor, uppskattningsvis över en biljon fat olja enligt US Geological Survey. Det betyder dock inte att den kan produceras och säljas med lönsamhet. 

Till skillnad från lättare råoljor som i Saudiarabien eller USA, kräver den venezuelanska oljan omfattande uppgradering och bearbetning innan den når exportmarknaderna. Processen är både kapitalkrävande och tekniskt komplex, vilket gör oljeproduktionen mycket känslig för prisnivåer och investeringar. 

Hur det blev bevisade reserver

Ökningen från omkring 80 miljarder fat reserver i mitten av 2000-talet till över 300 miljarder berodde i huvudsak på omklassificeringar under perioder med höga oljepriser, snarare än på stora nya upptäckter. Mellan 2005 och 2011 kunde Venezuela, genom att räkna tung olja i Orinoco som bevisade reserver, nästan fyrdubbla sitt officiella reservantal utan motsvarande ökning i produktion eller utvinning. 

Enligt oberoende analyser, som Rystad Energy, är endast omkring 29 miljarder fat av dessa reserver ekonomiskt utvinningsbara med dagens teknik, kostnadsstrukturer och oljepriser, alltså ungefär 10 procent av det officiella totalvärdet. 

Infrastrukturens roll

En avgörande flaskhals i Venezuela är infrastrukturen. För att göra den tyngre Orinoco-oljan marknadsmässig krävs uppgraderingsanläggningar som kan omvandla råvaran till syntetisk olja lämpad för raffinering och export. Många av dessa anläggningar nationaliserades under Hugo Chávez, men har därefter drabbats av underinvesteringar och teknisk föråldring. Utan dessa faciliteter är stora delar av den räknade reservaren i praktiken strandade och oanvändbara. 

Priskänslighet och reservdefinitioner

Reserveklassificering enligt OPEC och amerikanska SEC-regler bygger på antagandet att oljan kan utvinnas ekonomiskt med befintlig teknik vid rådande prisnivåer. För Venezuelas tunga olja är denna gräns betydligt högre än för konventionell råolja, vilket gör att reservsiffrorna sväller när priset är högt, och egentligen borde krympa när priset faller under vissa nivåer. 

När oljepriset sjönk kraftigt efter 2014 och återigen i början av 2020-talet, uppfyllde stora delar av Orinoco-oljan inte längre kriterierna för bevisade reserver, men detta har inte reflekterats i officiella reserverapporteringar. 

”Bevisade reserver reviderades inte ner när oljepriser sjönk och gjorde det olönsamt att borra efter oljan.”

Implikationer för investerare och marknad

Trots en av världens största teoretiska oljevolymer, producerar Venezuela i dag endast en liten bråkdel av den potential som reserverna antyder. Delvis på grund av bristande investeringar, tekniska problem och politiska risker. Det betyder att investerare måste skilja på olja i marken och olja som kan produceras lönsamt.

Sett i det ljuset blir Venezuelas status som världens största reservhållare mer ett resultat av geopolitiska och redovisningsmässiga definitioner än av faktisk produktionskapacitet.